Jag började i högstadiet 1987. Vid den tiden började mina farföräldrar åldras snabbt. Julen -87 började jag sköta deras dagliga ärenden. De hade tre barn kvar i livet; faster Maggan i Eskilstuna, faster Ingrid i Linköping och min far i Nyköping. Min pappa jobbade väldigt mycket vid den här tiden minns jag. Minns även att jag tyckte det var väldigt jobbigt var gång han bad mig hjälpa farmor och farfar. Inte så konstigt kanske, jag ville nog helst bara vara med mina kompisar. Hur som helst så gjorde jag dessa ärenden han bad om. Jag var hos farmor och farfar nästan varje dag från julen 87 och framåt.
Jag önskar jag kunde få den tiden tillbaka. När man är barn upplever man inte livet på samma sätt som när man är vuxen. Både på gott och ont. Kan tänka mig så här många år senare att pappa kände sig väldigt pressad iom att han bodde några km bort från sina föräldrar medans hans systrar hade tiotalet mil att åka.
Nåväl, till saken, eller till videon rättare sagt. Jag är tydligen en person som svajar åt alla håll. Eller så blir jag kanske stadigare ju äldre jag blir. Som liten tydde jag mig till pappa, nu är jag nog mer mammas pojke. Min mormor har alltid varit en klippa för mig, men har insett på senare år hur mycket både min farfar och min farmor betytt för mig. Man blir kanske lite "svajig" som skilsmässobarn. Mamma vs pappa, farmor/farfar vs mormor/morfar. Vad vet jag.
Jag vill skicka en hälsning till min farmor var hon nu än är. Hon var så jordnära och snäll. Varje gång jag gick och handlade fick jag en tia (vilket var rätt mycket på den tiden). Minns med ett leende att hon alltid sa: Henry! Ge nu Magnus en extra femma (vilket han aldrig/sällan gjorde). Däremot hade hon sin egen portmonnä som hon ofta stack till mig en slant ur.
En gång gav hon mig 100 kr i femkronor. 35 av dem använde jag till att köpa maxisingeln till "Who's that girl"
Därför är videon till dig farmor!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar