I feminismens tassemarker

Som så många andra kvällar låg jag i tisdags kväll och läste i min lilla soffa med en trave böcker på bordet bredvid. Av någon anledning ville jag ta en paus från deckaren jag för tillfället begravt mig i. Inte för att den inte var spännande eller att den på något sätt inte tillfredställde min smak, jag ville bara läsa något helt annat en stund. Framför mig på bordet låg ytterligare en deckare, en novellsamling av Per Hagman (som förblivit oläst sen jag köpte den för flera år sen), Svordomsboken, en av Madonnas barnböcker och Hemingways Och solen har sin gång. Ingen av böckerna kändes särskilt lockande. Masade mig därför upp från soffan och inspekterade bokhyllans innehåll. Mitt bland alla romaner fångade en rosa bokpärm mitt intresse. Främst för att den inte borde stå bland romanerna. Istället för att placera den där den borde stå tog jag med den till soffan och började bläddra lite. Läste inledningskapitlet betitlat "Ett förslag". Av bara farten fortsatte jag med nästa kapitel; "Välkommen till maskeraden". Boken jag hade i mina händer var Under det rosa täcket av Nina Björk.

Deckaren fick ligga på is flera timmar. Jag kunde inte sluta läsa. Jag är inte direkt intresserad av kvinnofrågor, särskilt inte av feministiska strategier och feminismens olika inriktningar som man väl generellt sett kan säga att boken handlar om, men det hindrade mig inte från att läsa vidare. När det var dags att gå och lägga sig hade jag läst halva boken. Tog med mig boken till skolan dagen därpå och läste så fort jag fick tillfälle.

Visserligen har boken 12 år på nacken men vad jag förstår ses den fortfarande som aktuell. När den kom 1996 hyllades den av både läsare och kritiker vilket jag tycker är ytterst konstigt. Att den fascinerar är en sak, den fascinerar ju mig just i detta nu, men det innebär ju inte att man hyllar den. Blir inte klok på författarens ståndpunkt, om hon ens har en sådan (men man får väl anta att hon tar avstånd från livmoderfeminism och biologiska synsätt att döma av hennes sätt att formulera sig). Boken är full av såväl plattityder som av rena rama fantasier. Jag ska villigt erkänna att jag trodde att jag hade förutfattade meningar om feminism och feminister, men ju mer jag läser i boken, ju mer övertygad blir jag om att så inte är fallet.

Borde det inte vara så enkelt att inse att män är män och kvinnor kvinnor? Vi är två olika kön. Att vi däremot alla är lika på det sättet att vi är människor är väl det som är viktigt, eller? Att vi som människor ska ha samma rättigheter och skyldigheter vilket kön vi än fötts (eller opererats) till och därmed behandlas jämlikt och på intet sätt diskrimineras. PUNKT.

Måhända är författarens enda avsikt att provocera och i så fall lyckas hon i och med att jag nu sitter och skriver detta. Jag har ju reagerat på det hon har skrivit, det går inte att komma ifrån. Läs den och döm själva.